Kort svar – nej. långt svar – ja!

Jag tog med två cyklar hit – en landsvägscykel för lite längre träningsrundor och en gammal stålracer för att ta mig runt i stan. Det visade sig snabbt smått omöjligt att ta sig runt i min del av stan, Beyoğlu med omnejd, med cykel. Ständiga uppförsbackar, trånga slingrande gator packade med bilar, givetvis inga cykelbanor.

Eller, det finns faktiskt i alla fall en cykelbana, längst bosporen mellan andra och tredje bron. Men den används mest som en gångbana och viloplats för gatuhundar.

Det sägs finnas en bra cykelbana på asiatiska sidan, från Moda österut längst med kusten. Jag får rapportera om den ifall jag tar mig över.

Landsvägscykeln har däremot kommit till flitig användning, Istanbul har nämligen en stor grupp motionscyklister. Mer om dem i ett senare inlägg.

Nu börjar vi röra oss i de turistanpassade hamamernas utmarker. Gedikpaşa ligger fortfarande tillräckligt nära Sultanahmet och är tillräckligt gammal och imponerande för att locka några förlupna turister, men dessa kommer möta en mer påtaglig grad av sunk än de som väljer de mer kände baden.

Känslan av att träda in i ett museum är även den mindre påtagligt, det här är mycket mer ett levande bad, uppdaterat för sin tid. Bastu så väl som en mindre simbassäng har trängts in bland de varma rummen på männens sida (som är större än kvinnornas). Simbassängen slår en som särskilt märklig, gömd i ett litet rum i mitten av komplexet som nästan helt och hållet upptas av den lilla bassängen. De som har besökt storkyrkobadet kommer känna igen sig. När vi besökte badet så ekade hela den varma delen av skrattet från lekande pojkar i bassängen.

Yılmazkaya verkar avråda från besök (han gillar ju varken sunk eller arkitektoniska ingrepp), men han berättar intressant om badets roll som nav för Külhanebeys under Ottomansk tid. Denna subkultur av unga män som skötte hamamernas ångrum (Külhane) är idag är mest kända som sinnesbilden av en snajdig urban ottomansk arbetarklassyngling, i väst, fez, snabelskor och med en tvinnad mustasch. Idag ett kärvänligt nedsättande epitet för en riktig Snubbe.

2018 kostade inträde 80L för enkel entré, 150L för entré och skrubbning.

Bloggen har med glädje bläddrat fram och tillbaka i “Turkish baths – A guide to the Historic Turkic Baths of Istanbul” ett tag nu. Den sortens bok man förväntar sig hitta på en turistbyrå och som kanske har delats ut i fler goodie bags till resejournalister än faktiskt sålts i bokaffär. Hursomhelst en informativ och trevlig katalog-bok.

Yılmazkaya listar drygt 50 hamamer och utlovar att rekommendera de som är särskilt besöksvärda. Man känner dock av en vilja att skriva hamamens historia snarare än en konsumentguide, varför det krävs en del läsande mellan raderna för att förstå vilka han föredrar och vilka han förfasats över. Högsta betyg verkar vara “this hamam is clean and well managed and one of the hamams we can fully recommend” medan “this hamam is well maintained” troligtvis ska ses som knappt godkänt. Avsaknad av omnämnande av vare sig renlighet eller administration tes nästan som en varning.

Men Yılmazkaya levde ett annat liv också. Han togs av daga av turkisk polis 2009 under en sex timmar lång eldstrid i Bostanci. I Istanbuls östra delar ledde han Revolutionära huvudkvarteret, en kommunistisk cell som anklagats för flera bombningar under ’08-09. När incidenten skrevs om länkande turkiska tidningar förtjust in en videointervju från Galatasaray Hamam där Yılmazkaya pratar om sin hamambok.

Bara ett tiotal meter nerför Turnacıbaşı Caddesi från Galatasaray hamam, till vilket Ağa verkar ha en småsyskonaktig roll. Yılmazkaya skriver att medan överklassen besökte Galatasaray så fick den övre medelklassen nöja sig med Ağa. På annat håll läser jag den smått otroliga uppgiften att Ağa skulle vara Istanbuls första hamam – byggt av ingen mindre än Mehmet Erövraren 1454.

Enligt en bortglömd källa var Ağa hamam ett av de sista stora hamam som hade öppet dygnet runt. Enligt tradition kunde statstjänstemän vara ute på Meyhane fram till sent, avsluta kvällen med en tvagning och sen sova ruset av sig på badet för att gå till jobbet dagen därpå ren och vederkvickt.

Idag är Ağa en trevligt loj hamam. Badrummet är relativt litet och troligtvis därför hålt i bättre skick än Galatasaray och de flesta av de pampigare baden. Det är fräscht utan att ha gått till spaifierad överdrift.

Precis som Ağa finns bara en kammare som är öppen för män och kvinnor, men här är dessutom personalen blandad vilket gör att det känns könsneutralt på riktigt. Klientelen är övergripande turister, och personalen är bra på att bemöta turister med precis rätt mängd styvmoderlighet för att man inte ska känna sig daltad med (än en gång den positiva bristen på spaifiering). Behandlingarna sägs vara bra.

Kollega berättar att båttrafiken inte är vad den brukade vara. De stora kryssningsfartygen som tidigare stannade centralt syns knappt till sen turbulenta 2016. Internet berättar att de är på väg tillbaka.

Jag läser att Bosporen är ett av världens hårdast trafikerade sund. 55000 båtar passerar sundet varje år, 130 per dag i snitt. Utöver detta trafikeras sundet av 2500 båtar som seglar “randomly” och 2 miljoner pendlare använder färjor över sundet årligen. Andelen tankerfartyg har ökat avsevärt under sent 1900-tal, särskilt olika oljetankers.

Med Bosporens inlopp framför ögonen större delen av tiden kan man inte annat än dras in i den ständiga rörelsen ute på vattnet. Från de små fiskebåtarnas klustrande under tidig morgon till färjornas transkontinentala sicksackande från morgon till kväll. Det sega drypandet av stora lastfartyg. Nattetid – festbåtar med discoljus och enskilda polisbåtar. Enskilda militärfartyg och ännu mer enskilda ubåtar på väg till medel- eller svarta havet.

Man vill ju gärna avkoda vad som faktiskt pågår därute, lära sig glosorna för att läsa sundet som en berättelse utan slut, för att fulcitera Ekman.

Självklart finns det appar. På Android har jag testat Marine Tracker och FindShip som får godkänt trots en del trist reklam och klyddig design.

Sjövane N visade hur man kan göra en första grov uppdelning. Pekade ut rederiernas flaggor som ska pryda skorstenen på lastfartygen. vattenlinjen som visar hur tungt lastade fartygen är. Den höga bryggan och (ibland) kranarna som tyder på containerfartyg, den låga bryggan som tyder på tankfartyg. De små båtarna som hämtar eller lämnar lotsen (som nästan alla tankfartyg, men inte en majoritet av alla lastfartyg, använder).

Ett trevligt twitterkonto på temat.

Var här för andra gången nyligen.

Galatasaray är väl troligtvis den mest klassiska hamamen i Beyoğlu, så varför är det så få turister där? Det är en relativt stor 1400-talsbyggnad med fina anor – religiösa och politiska ledare sägs tillhört klientelen, medan enkla tjänstemän fick fortsätta nerför gatan till Ağa Hamam. Standarden är kanske den högsta jag sett, allt är rent och de annars typiska fuktskadorna syns knappt till. Ändå är det märkligt tomt på besökare.

Galatasaray tar emot män och kvinnor, men känslan är att personal och stammisar ser det som ett herrbad med sällsynta, lite obekväma kvinnliga gästspel. Behandlingen är förvisso uppdelad – kvinnor får gå iväg till ett separat rum där de skrubbas och tvättas av en kvinnlig tellak.

En stor del av nöjet här är dock att se männen som tvättas på den centrala stenen (göbek taşı). En bra tellak vet hur de ska få en att känna sig som bara en helt anonym kropp. När man ser männen vridas och vändas på, handdukar lyftas bara precis så mycket så att de är på rätt sida om naket, så känns männen märkligt nog inte blottade utan väldigt anonyma. Ett gott hantverk.

Det negativa är att de tar extra betalt för tvagning på göbek taşı (“soap massage”, eller liknande) – vanlig tvagnig och skrubb utförs vid handfaten och är inte alls lika omfattande. Lite snålt, men det är fortfarande en stabil behandling.

Byggnaden är ganska anonym i jämförelse med de riktigt stora, historiska baden. För stämning, historisk såväl som folklig, väljer jag oftast Çemberlitaş Hamam, men Galatasaray har definitivt sin charm.

Kommer man på kvällen så har de något sorts halvkitschig ljusspel där insidan av kupolen långsamt skiftar färg. Ganska skojigt!

Behöver man förbereda sig på eventuell kris i samband med lokalvalen i slutet av veckan?

Den enda säkerhetsrekommendationen vi fått är att undvika större folksamlingar, särskilt demonstrationer, allra särskilt täten på en demo. Bland andra länders rekommendationer kan man läsa att det är bra att undvika stora torg och övriga samlingsplatser samt att lära känna sitt närområde och möjliga flyktvägar.

Vad finns för möjliga krisscenarier? AKP ser ut att kunna förlora Ankara och kanske till och med Istanbul. Det är i alla fall väldigt tajt, och någon grupp kommer eventuellt känna sig snuvade på seger. Hur utkomsten än blir så är anklagelser om valfusk alltså inte osannolika, och därmed även protester. Fantasin fyller i ytterligare ännu mycket mindre sannolika hypotetiska situationer – upplopp, vandalism, osv. Flera anledningar att inte lämna sin lägenhet på några dagar.

En fullgod ursäkt för den som är lagd åt prepping-utsväveri att gå igång. Vad kan då behövas? Jag spånar fram några lösa trådar nedan. Bidra gärna med exempel på vad som kan behövas i kommentarerna.

Rimlig nivå – mat, vatten, värmekälla, portabel laddare, första hjälpen, kontanter, lista med viktiga telefonnummer. MSB-hushållslådan vill säga, ungefär samma som jordbävningslådan.

Överkurs – tårgas-neutraliserande medel, fulladdad burnermobil, repstege (om man bor medelhögt upp).

Litteratur:
Din säkerhet – Kris och krig
Wikihow – How to survive a riot

Turkiet har lokalval om en vecka. I vanlig ordning är staden tapetserad med reklam för de större politiska partierna, framförallt AKP som sägs använda kommunala informationstavlor för att ge sina kandidater den där extra knuffen. Högtalarförsedda skåpbilar kör runt och varvar respektive partis anthem på högsta volym. Stort och högljutt, så att ingen ska glömma att rösta trots att alla mest verkar trötta på dessa allt oftare återkommande valen.

Ett lite gulligare inslag i gatubilden är reklamaffischerna för muhtar. Dessa syns kanske framför allt på mindre, sömnigare gator, upptejpade på ett elskåp eller instuckna i dörrspringor och är sällan större än A4. Designen är också ömt hemsnickrade och kandidaterna själva ser befriande vanliga ut.

Men vad är en muhtar, undrar man? Jag förstår av skalan att det är någon sorts lokal representativ, eventuellt enbart på kvartersnivå.

Wikipedia bekräftar att en muhtar är en folkvald tjänsteman som sköter vissa administrativa tjänster i stadsdelar, främst att registrera boende och utfärda boendebevis. På bynivå är man däremot den högsta folkvalda tjänstemannen.

Vi läser vidare att muhtarkårens arbete är statt att digitaliseras. För en utomstående låter det som en tjänst som skulle kunna tas över av en bot. Kanske fyller de en viktig roll som ombudsmän, detta stolta ottomanska arv.

Partitillhörighet är inte tillåtet för en muhtar. Men säg den tjänsteman som kommer undan ett allt mer polariserat och auktoritärt samhälle. Tydligen kan kårens roll utökats till att: “know who is who and who does what in which residence.”

En sista:

When President Erdogan was mayor of Istanbul in 1998, he was jailed briefly for reciting a poem found to be religiously motivated, considered a violation of Turkey’s secular norms then.

After his conviction, some newspapers reported that “he cannot even be a muhtar any more” — a phrase Erdogan often refers to in speeches now to show how he struggled to get to the top.

Det här kommer handla mycket om hamam (gissningsvis, det är inte som att jag har en plan). Att utforska Istanbul är ju rimligtvis att utforska dess badhus! Frågan jag utgår från, mer av ett svepskäl, är: vilken är Istanbuls bästa hamam?

Det oseriösa målet är att besöka “””alla””” Istanbuls hamamer. Enligt Yılmazkaya finns 50 “historiska” sådana, oklart hur många som inte förtjänade det epitetet.

Jag återkommer med kort recension om varje hamam jag besöker.

Litteratur:
Yılmazkaya, O. “Turkish baths – A guide to the Historic Turkic Baths of Istanbul. 2006
Hammam Guide – Turkey and Its Hamams: an Anecdotal Study.
Knakesällskapet – besökta bad

En samling anteckningar från det dryga år jag nu spenderar i Istanbul. Här ödar jag tid, fnular, slår dank och tar mig runt i staden.

Jag kommer börja med att formulera inläggen i frågor jag ställt mig själv. Vi får se om det håller.